French Rococo Era Painter, 1725-1805 French painter and draughtsman. He was named an associate member of the Academie Royale de Peinture et de Sculpture, Paris, in 1755 on the strength of a group of paintings that included genre scenes, portraits and studies of expressive heads (tetes d'expression). These remained the essential subjects of his art for the next 50 years, except for a brief, concentrated and unsuccessful experiment with history painting in the late 1760s, which was to affect his later genre painting deeply. Though his art has often been compared with that of Jean-Simeon Chardin in particular and interpreted within the context of NEO-CLASSICISM in general, it stands so strikingly apart from the currents of its time that Greuze's accomplishments are best described, as they often were by the artist's contemporaries, as unique. He was greatly admired by connoisseurs, critics and the general public throughout most of his life. His pictures were in the collections of such noted connoisseurs as Ange-Laurent de La Live de Jully, Claude-Henri Watelet and Etienne-Franeois, Duc de Choiseul. For a long period he was in particular favour with the critic Denis Diderot, who wrote about him in the Salon reviews that he published in Melchior Grimm's privately circulated Correspondance litt?raire. His reputation declined towards the end of his life and through the early part of the 19th century, to be revived after 1850, when 18th-century painting returned to favour, by such critics as Theophile Thore, Arsene Houssaye and, most notably, Edmond and Jules de Goncourt in their book L'Art du dix-huitieme siecle. By the end of the century Greuze's work, especially his many variations on the Head of a Girl, fetched record prices, and his Broken Pitcher (Paris, Louvre) was one of the most popular paintings in the Louvre.   Related Paintings of Jean-Baptiste Greuze :. | The Broken jug | A Visit to the Priest | The Village Marriage Contract | Portrait of a Lady, previously wrongly called Portrait of Sophie Arnould | The wool Winder |
Related Artists:
Giovanni Battista Langetti
Giovanni Battista Langetti (1625 - 1676), also known as Giambattista Langetti, was an Italian late-Baroque painter. He was active in his native Genoa, then Rome, and finally for the longest period in Venice. He first trained with Assereto, then Pietro da Cortona, but afterwards studied under Giovanni Francesco Cassana, appeared in Venice by 1650s were he worked in a striking Caravaggesque style. He is thought to have influenced Johann Karl Loth and Antonio Zanchi. He painted many historical busts for private patrons in the Venetian territory and in Lombardy. He died at Venice in 1676.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Charles Alphonse du Fresnoy
(1611C1665), French painter and writer on his art, was born in Paris, son of an apothecary. He was destined for the medical profession, and well educated in Latin and Greek; but, having a natural propensity for the fine arts, he would not apply to his intended vocation, and was allowed to learn the rudiments of design under Perrier and Vouet. At the age of twenty-one he went off to Rome, with no resources; he drew ruins and architectural subjects. After two years thus spent he re-encountered his old fellow-student Pierre Mignard, and by his aid obtained some amelioration of his professional prospects. He studied Raphael and the antique, went in 1633 to Venice, and in 1656 returned to France. During two years he was now employed in painting altar-pieces in the château du Raincy, landscapes, etc. His death was caused by an attack of apoplexy followed by palsy; he expired at Villiers-le-Bel, near Paris. He never married. His pictorial works are few; they are correct in drawing, with something of the Caracci in design, and of Titian in colouring, but wanting fire and expression, and insufficient to keep his name in any eminent repute. He is remembered now almost entirely as a writer rather than painter. His Latin poem, De arte graphica, was written during his Italian sojourn, and embodied his observations on the art of painting; it may be termed a critical treatise on the practice of the art, with general advice to students. The precepts are sound according to the standard of his time; the poetical merits slender enough. The Latin style is formed chiefly on Lucretius and Horace.